Ja jag vet, barn gråter. Han är undersökt och Bvc tycker det är heeelt normalt med detta på kvällarna och vem som helst förstår väl att det går över, förr eller senare. Men nu har denna period hållt på ungefär en månad, och innan dess hade han någon bra vecka där jag va så stolt att han somnade bara man la ner han i sängen. Jag är ensam och jag är så trött på detta och jag känner mig så fruktansvärt hjälplös. Jag vill inte ens ha någon här på kvällarna eftersom det inte går att umgås normalt längre. Jag tycker såklart synd om han men jag tänker inte hamna i någon ond cirkel där jag plockar upp han så fort han gnäller. Jag tror att jag testat allt och nu har jag kommit till en punkt där jag inte vet vad jag ska göra. Radion i köket brukar vara på och naturliga ljud hörs, det är alltså inte knäpp tyst så han känner sig ensam. Han har en nattlampa, det är varken varmt eller kallt. Jag har inte låtit han somna i famnen sedan han var fyra månader eller något sånt, och han höll på såhär redan innan han fick flytta in i lilla rummet också, från att ha delat med Elis. Men det funkar inte att han dom tillsammans, som ni säkert förstår..fast nu fungerar det inte med sömnen för någon av dom, Elis vaknar vart han än skulle vara i lägenheten eftersom lillebror låter såhär. Sömn för mig är numera bara ångest och magont.

Tips? Någon? Vad som helst.

Jag tror att det är separationsångest han har, jag får liksom inte gå ut ur rummet utan att han bokstavligen blir galen. Jag känner mina barn men ibland kan jag kan inte avgöra om han är arg eller ledsen eftersom han är så hysterisk. Jag bara undrar när det går över..och hur länge man orkar. Jag har lärt mig att stänga av vissa typer av gråt eftersom jag ser hur nöjd han blir när han är uppe i famnen, så det handlar bara om att han inte vill ligga i sin säng. Men det är gråten, grinet och skriket jag inte orkar lyssna på nåt mer.

Det mest jobbiga är att två grannar knackat på och frågat vad som står på, första gången bad jag om ursäkt och svarade att mitt barn är lite lesset, och får till svar "jo vi hör det". Andra gången var nu i veckan, det knackade på vid tio och grannen säger "Det hörs ganska mycket upp till oss". Vad svarar man på det? Jag är inte den som vanligtvis skäms men jag tycker det är lite jobbigt att veta att grannar stör sig på oss. Vill liksom inte vara otrevligt och kasta ur sig att det är barn och att dom låter, get a life and deal with it typ. Man kan inte göra det. Så istället ler jag och skämtar bort det lite klitchigt.

Okej, nu blev det lite personligt men det får gå för den här gången.
Hoppas ni har en fin kväll!

Notis: 22.12 somnade han.

Silas har haft skrikmaraton ikväll. Han var såå trött vid sju och somnade vid halv åtta, sen vaknade han vid halv nio, jätteledsen. Jag som hade tänkt slänga mig i soffan och bara sitta ikväll, men de fick jag inte tydligen. Jag vet inte vad de kan vara, men han har varit helt otröstlig stackarn. När man gråter i mammas famn så är man ledsen, på riktigt! Tänder? Magen? Jag vet inte. Nu myser vi bara och hoppas på sovmorgon imorrn.

Nu börjar Little Miss Sunshine på fyran om ni är sugna å se..